saandyyy

Om det är någon man har lärt känna genom livet så är det sig själv, och ändå är det så himla svårt att skriva om. Man vet precis hur alla andra är och man skapar snabbt en uppfattning om andra, men man reflekterar sällan om hur man själv är, eller om vem man faktiskt är. Men jag ska försöka att skrapa ihop något sammanfattande!

Jag heter Sandra Blomqvist, snart 18 år och förmodligen den längsta tjejen du någonsin sätt. Jag är blond och har galna korkskruvar, men det är sällan något jag vistas med. Jag går NEU på Wargen och står fast vid att det är det bästa val jag har gjort i mitt liv.
På min fritid brukar jag som de flesta andra i min ålder vara med vänner, lyssna på musik och göra det jag känner för. Jag sysslar även med träning. Mycket träning oftast, fler än 4 gånger i veckan och färre än 8. Att det bara är kondition är även värt att tillägga så slipper ni bli chockade över hur otroligt svag jag är.
Jag är oftast glad, jag har ju faktiskt ingen anledning att vara annat än glad? Och när jag inte är glad tar jag ofta ut det över mina föräldrar. Jag är nog lite av den jobbigare delen av våran familj, även om mina föräldrar kanske inte skulle erkänna det. Jag tar ofta striderna, lägger mig inte ner för att slippa säga emot. Jag skulle ärligt tarlat inte vilja vara förälder till mig själv haha. Men jag ser ingen anledning till att vara tyst och göra som man blir tillsagd när man fyller 18.
Jag har inte varit ungdom hela mitt liv. Jag föddes här i Östersund men flyttade sedan till Umeå för att mamma skulle plugga där. Sen några år senare när hon var klar flyttade vi tillbaka igen. Då började jag på Ås skola och levde "Åslivet" i 10 år. Det innebar att man gick i skolan där alla kände alla, man spelade pingis och fotboll, och slutligen så var man i Ås och var cool varje helg! Kanske låter som ett instängt och hemskt liv. Får faktiskt lite rysningar när jag tänker på det. Men faktum är att alla levde så. Världen var Ås och man hade ingen anledning att bryta sig ut. Alla var en familj och det var ju tryggt och bra på sitt sätt.
Något som kanske är ovanligt med mig är att jag bor själv med min mamma. Min syster bor numera i Skåne och min pappa jobbar i Norge och har gjort det i hela mitt liv ungefär, förutom då han jobbade i Sthlm och då var han ju ändå inte hemma. Men han kommer alltid hem i slutet av veckorna, och det är nog därför jag gillar torsdagar så mycket! Som ensamt barn trivs jag bra, bättre än någonsin faktiskt. Syskonbråk är något vi båda är experter på så det passar oss bra att bo 115 mil ifrån varandra!

Nu har jag lyckats skrapa ihop någonting i alla fall. Det får duga. Jag levererar en bild också. Sandy 7 år får det bli! Otroligt skarp och bra bild också..